A-laget genom tiderna

Höllviken fick sitt första officiella seniorlag i seriespel säsongen 97/98 när Höllvikens Badmintonklubb (HBK) anmäldes för förbundssanktionerat spel. Laget utgjordes av en grupp lokala förmågor i 18-20 års åldern och inledde följaktligen i den lägsta divisionen. Den första säsongen gick resultatmässigt tungt och man kom sist med 1 vinst och en oavgjord match på 16 försök.

98/99 hade seriesystemet utökats till division 5 och med ett antal nya spelare i laget kunde man till slut hamna på en god fjärdeplats.

99/00 gick ännu bättre, man hade känning på kvalplats uppåt men tyvärr fick man ge sig mot Malmö HP och Svedala och kom trea. Till följd av detta lämnade ett stort antal spelare oss för att gå till ”storebror” Gårdarike i Vellinge. Ett gäng skulle också lämna ett år för militärtjänstgöring. Laget saknade nu spelare och fick lägga ner verksamheten efter tre aktiva säsonger.

Innebandyintresset fanns dock kvar och blev än större och större hos de yngre i Höllviken. Efter ett sabbatsår för seniorinnebandy fick föreningens juniorlag frågan om de ville utgöra ett nytt representationslag. Under ledning av den spelande tränarduon Michael Larsson och Henrik Hansson, som var den enda kvarvarande spelaren från tidigare, antog man utmaningen. Ungdomarna hade det verkligen inte lätt och vann enbart en match under seriespelet, 12-6 mot Skurup, men under säsongen lades grunden till den verksamhet som skulle utvecklas mot vad den är idag. Man slutade överlägset sist i serien och fick se sig besegrade av såväl Gårdarikes farmarlag samt Näset. Under den här säsongen gjorde Martin Moricz, Fredrik Sverremo och Christopher Letsikas sina debuter i de blå tröjorna och de skulle bli en del av laget för år framöver.

Inför nästkommande säsong gjorde spelare och ledare ett krafttag för att få in nya spelare i laget. På ledarsidan anslöt Kjell Linde som tränare mitt under säsongen. Man hade tidigare saknat utsedda målvakter, men fick nu in sitt första målvaktspar i Jacob Grahn och Fredrik Omdal samt rutinerade centern Torbjörn Jönsson som med sina 35 poäng på 14 matcher blev lagets stora stjärna. Under säsongen fick några unga förmågor göra sina debutmatcher. Blott 15-årige Daniel Törnqvist gick in och var en av lagets bästa backar. Björn Dahlström och Patrik Andersson fick också göra sina debuter. Laget slutade på en hedersam sjätteplats i med 6 vinster, 1 oavgjord och 9 förlustmatcher. Målskillnaden 111-102.

Inför säsongen 03/04 fanns det lite oro i laget då många spelare skulle komma att saknas på grund av militärtjänstgöring. Detta täcktes dock väl upp av några nya stjärnor från ungdomsleden. Pelle Svensson anslöt på ledarsidan. Henrik Hansson, Patrik Andersson och Andrè Schlyter ledde laget offensivt och på backplats hade Björn Thenfors anslutit och gett stabilitet. Avslutningen av serien blev spännande. HBK hade chans att avancera vid vinst över ett annat topplag, Klagshamn. Matchen förlorades dock med 4-7. Istället blev det Skurup som knep förstaplatsen i serien före just Klagshamn med HBK på tredje plats. Hur som helst ansågs säsongen vara en stor framgång.

Efter lyckade 03/04 hade laget nu målet ställt mot avancemang till Division 4. Militärerna kom tillbaka och de unga spelarna hade blivit ett år äldre. Serien utvecklade sig att bli en kamp mellan Oxie och Höllviken om förstaplatsen. Oxie drog det längre strået och Höllviken fick kvalspela mot IBK Finn från Lund. Efter en historisk första period ledde laget med hela 7-0 i hemmamötet, och man vann sedan dubbelmötet totalt med 14-8. Återigen var Andersson och Schlyter de som gjorde mest framåt med god hjälp av nyförvärvet Johan Lundquist.


05/06 blev en tuff omställning för laget, inledningen i Division 4 var inte bra och man förlorade sina tre första matcher. I den historiska premiärmatchen föll man på bortaplan mot Pandora från Ystad. Man anpassade sig dessbättre snart och under den andra halvan av säsongen var man ett av de formstarkaste lagen. Andersson och Schlyter fortsatte att producera framåt tillsammans med säsongens nyförvärv Viktor Andersson. Fredrik Theander och Charlie Bojsen etablerade sig i laget. Årets roligaste match var mot Gårdarike där man lyckades vinna med 7-6 efter att ha tappat en 6-1 ledning till 6-6. Tabellplaceringen blev över all förväntan en sjätteplats med 11 vinster, 3 oavgjorda och 8 förluster, målskillnad 126-123. Gårdarike tog hem serien med tio poängs marginal före tvåan som var Stanstads farmarlag.

Under 06/07 fortsatte utvecklingen framåt. Laget var nu med från början på allvar. Mats Danielsson var ny A-lagstränare. Marcus Hammarstedt hade kommit från grannarna i Näset och den forne Höllvikendödaren Fredrik Frid kom från Oxie. Det täckte upp för Schlyter som saknades denna säsong. Underifrån kom Pedersen och Ottosson och slog sin i laget som blev än vassare. Martin Jönsson gjorde sin debutmatch i målet mot Svedala (Vinst 7-6). Man slutade på tredje plats i serien, några poäng bakom Palmstaden och Skurup som gjorde upp om segern, Trelleborgarna tog hem det till slut.

07/08 hade man ett uttalat mål om att avancera till Division 3. Hammarstedt hade lämnat men täcktes nu i sin tur upp av att Schlyter tillbaka i spel. Pontus Karlson, Fredrik Svensson och Jonas Jönsson gjorde sin första säsong med A-laget. Martin Jönsson tog efter hand över startplatsen i målet och det uppsatta målet om avancemang infriades efter att man kommit tvåa i serien, tack vare vinst över SödraDal i slutomgången (7-0). I omgången innan hade Backalirarna överraskande förlorat och släppt greppet om kvalplatsen. Burlöv vann serien, och inget kvalspel behövdes för HBKs avancemang.

08/09 var lagets första år i division 3. Badmintonsektionen och innebandysektionen hade nu delats och laget spelade sin första säsong i det nya namnet Höllvikens IBF och i ny färg, orange. Petter Nicklasson var ny huvudtränare och regelrätta sommarträningar introducerades för första gången i lagets historia. Precis som övergången från Div 5 till Div 4 började det knaggligt för laget som bara tog en poäng under de första fyra omgångarna. ”Vändningen” kom efter en knapp hemmaseger mot Skurup och man kom in i divisionen mer och mer, precis som tidigare när man varit nykomlingar i en division. Andersson och Theander var de bästa poängproducenterna och Bojsen briljerade från backplats. Laget kom till slut på sjätte plats med 9 vinster, 6 oavgjorda och 7 förluster. Björn ”Sigge” Thenfors kom in som tränare precis innan jul när Nicklasson fick stiga av på grund av nytt jobb.

09/10 ledde Thenfors A-laget som blandade sig i toppstriden med LUGI och KFUM Malmö. Man hade chans att ta hem serieseger och kvalplats uppåt i den sista omgången, men med halva laget bortresta fick man nöja sig med oavgjort, 3-3, mot Engelholm U och kom tvåa efter KFUM. Inför året hade Andersson lämnat för Palmstaden och målvakts-Jönsson blev föreningens första spelare att spela i SSL när han gick till FC Helsingborg. Från Näset i Division 5 kom trion Lundquist, Mohlin och Rylander.

Precis som tidigare i lagets historia steg dock unga spelare fram och täckte upp för dessa spelartapp. Ottosson och Åström var offensivt bäst tillsammans med Schlyter och Frid. Hammarstedt kom tillbaka och gjorde ett gott gästspel i 11 matcher för laget. På målvaktssidan kom junioren Semjaniv in och spikade igen. Ännu en lyckad säsong för laget och utvecklingen visade sig gå sakta men säkert fortsatt framåt.

I och med en serieomläggning "avancerade" A-laget tillsammans med de 7 andra bäst placerade lagen till Division 2 säsongen 10/11. Trotjänaren Sverremo lämnade för Palmstaden, från Näset kom ett gäng spelare efter att Näsets seniorverksamhet lagts på is. Coach Thenfors tackade för sig och ersattes av Ola Persson, som inte tidigare varit engagerad i föreningen. Inledningen av serien var lysande och laget radade upp segrar. Pontus Karlsons poängproduktion fullständigt exploderade i samarbete med Simon Åström och Johannes Wilhelmsson. Laget tillhörde toppen genom hela serien, men blev med några omgångar kvar omsprungna av nykomlingen Lönsboda som vann serien efter 17 vinster på sina 17 avslutande matcher. Höllviken fick kvala mot Sandö. Här var man överlägsna och vann med 10-2 hemma och 10-1 borta. Laget avancerade till Division 1.

Laget var ordentligt nederlagstippade i tipsen inför 11/12 men säsongen, den första någonsin i en "nationell" serie, började på bästa sätt när Röke besegrades i premiärmatchen i Gyahallen. Laget fortsatte tämligen stabilt genom hela serien och undvek att bli indragna i bottenstriden. Med några omgångar kvar säkrades ett nytt kontrakt i serien och man kunde konstatera att framgångarna fortsatte för föreningen. Inför året hade man tappat spelare som Schlyter och Mohlin, p.g.a. långresor och motivationsbrist, som tidigare stått för mycket av poängproduktionen. Istället steg unga talanger som Julian Nihlén och Björn Eklund fram och etablerade sig på allvar i laget. Johannes Wilhelmsson ledde laget offensivt och på backplats fortsatte Charlie Bojsen, trots den högre divisionen, att briljera. Efter nyår flyttade laget in i den nybyggda Halörhallen och Viktor Andersson blev där förste målskytt efter endast 11 sekunder i premiärmötet mot Carlshamns IBK.

Inför den andra säsongen i Division 1, 12/13, var lagets målsättning att på allvar etablera sig i serien. Martin Jönsson återvände efter en sejour i FC Helsingborg och var lagets förstamålvakt. Backgiganten Charlie Bojsen hade lagt klubban "på hyllan". I övrigt var det lag som hade avslutat föregående säsong i stort sett identiskt med det som inledde året. Inledningen var strålande, i premiären besegrades seriefavoriten Slätafly och efter fem omgångar hade laget idel vinster och ledde serien. Några mil från Höllviken slog då en bomb ner när Trelleborgslaget Palmstaden brottades med ekonomiska svårigheter och drog sig ur serien. Helt plötsligt var ett antal spelare utan klubb och en handfull hamnade under pågående säsong i Höllvikenlaget. Nyförvärven gav rutin till det unga "ursprungslaget" och ökade konkurrensen i truppen. Seriespelet blev en stor framgång, för första gången i A-lagets historia vann man en serie och avancerade därmed till Allsvenskan. Patrik Andersson återvände till Höllviken, nya profiler i laget var Henrik Kronholm, Tom Flydalen och Joon Berggren. Gamla trotjänare som Fredrik Pedersen och Simon Åström trappade i och med detta ner. Under den sista tredjedelen av serien anslöt även Daniel Persson och blev en viktig länk i en fruktad anfallsformation tillsammans med Wilhelmsson och Karlson. Förutom segern i seriespelet vann laget även Distriktsmästerskapen efter att i slutspelet i tur och ordning slagit ut mot Malmö FBC, Landskrona Falcons och Stanstad (finalmotståndare). Säsongen utvecklades till att bli en närmast osannolik framgångssaga.

Säsongen 13/14 innebar alltså spel i Allsvenskan. I förhandstipsen var laget ordentligt nederlagstippat och målsättningen var att kriga till sig ett förnyat kontrakt. Ola Persson fick inför året välmeritade Vidar Jonsson Wallin som coachpartner. Martin Jönsson lämnade laget för spel i Superligan med Jönköping och även Tom Flydalen försvann till Malmö. In kom bland annat backduon Adam Fredriksson och Olle Stridh samt målvakten Calle Hansson.

Den historiska första matchen i allsvenskan spelades i Halörhallen och Malmö FBC stod för motståndet, Höllviken krigade till sig en seger och fick en perfekt start på sitt nya allsvenska äventyr. Under den första halvan gick resultaten över förväntan och man vann ungefär lika många matcher som man förlorade. Tabellen var jämn i mitten och det var små avstånd mellan kvalplats uppåt och degradering. Som tidigare i lagets historia började man med tiden mer och mer anpassa sig till den nya nivån man spelade på och avslutningen av serien var stark. Så pass stark att man sensationellt slutade fyra i serien och lyckades knipa den sista kvalplatsen till Superligan. Säsongen skulle nu avslutas med en härlig bonus i och med ett bäst av tre matcher kval mot överlägsna serievinnarna Karlstad. Laget har sällan varit mer nederlagstippade inför kvalmötet men experterna skulle visa sig ha fel. Inför en överfylld Halörhall vann Höllviken sin hemmatch med 7-5. I den andra matchen mot Karlstad gick proppen fullständigt ur och Höllviken seglade iväg till en fullständigt osannolik 6-0 ledning som man kunde hålla ut till en 9-5 seger. Följaktligen gick man nu ännu ett steg vidare i kvalet och skulle nu möta Göteborg, ett av topplagen man faktist hade + statistik på i seriespelet. Ännu en gång började Höllviken på hemmaplan och vann en tät och jämn match med 7-5. Lördagen den 5 april spelades match två i Lisebergshallen, en match som skulle visa sig bli historisk. Hundratals Höllvikensupportrar fanns på plats. Efter att såväl ha hämtat in underläge samt släppt en ledning på slutet vann laget en straffläggning där Calle Hansson räddade fyra av fem straffar och därmed räckte Adam Fredrikssons och Daniel Perssons straffmål. I och med detta hade laget nu avancerat till SSL (Svenska Superligan). En fantastisk avslutning på en än mer fantastisk säsong.

Även i DM gick det bra för laget. Man avancerade man till final men fick där se sig besegrade av FC Helsingborg i sudden-death.

Laget hade föregående säsong trotsat alla odds genom att kvalificera sig för spel i Svenska Superligan (SSL). Inför debutsäsongen i finrummet (SSL) var förhandstipsen mycket dystra, det spekulerades i nationell media om huruvida laget var det sämsta någonsin som överhuvudtaget spelat i serien. Inför säsongen hade några truppförstärkningar gjorts (exempelvis Nivestam från Malmö, backduon Rubensson/Mattsson från Landskrona och Mattias Andersson från Lönsboda) men kärnan utgjordes ändå av det fjärdeplacerade allsvenska laget. Den enda spelare som tidigare hade spelat i högsta serien var Henrik Kronholm som representerade Pixbo under början av 00-talet. Inför säsongen hade Joon Berggren lagt klubban på hyllan och anslöt istället till ledarstaben.

Den 18 september avklarades debuten i Helsingborg Arena inför hela 3922 åskådare. Hemmalaget FC Helsingborg vann planenligt med 10-6. Ted Nivestam blev föreningens första målskytt i SSL när han 7:47 in i matchen reducerade till 2-1 på passning från Johannes Mattsson. I den andra matchen, även den på bortaplan, mot AIK, förlorade laget med 10-5. En tuff inledning då det väntade hemmapremiär mot Storvreta den 27 september. Halörhallen, där laget fick spela efter dispens från förbundet, var fullproppad med 426 åskådare och matchen utvecklade sig till att bli en riktig klassiker. Storvreta, med en oerhört meriterad laguppställning, fick till slut se sig besegrade med 4-3 efter uppoffrande defensiv, effektivt kontringsspel och storspel av Calle Hansson (skottstatistiken slutade 13-33). I och med detta var de första SSL-poängen bärgade, omgången efter var man nära att knipa poäng av Svenska Mästarna Falun men förlorade till slut med 6-7, efter detta hade laget en mycket lyckad vecka när man både besegrade Mullsjö och Dalen på hemmaplan. Fortsättningen efter detta blev dock tung, laget tappade och tog bara 2 poäng under de nästkommande 12 omgångarna. Vinster mot Dalen och Mora under januari gjorde dock att det trots allt fanns hopp om räddat kontrakt inför slutomgångarna, dock kunde Granlo, anförda av Johan Samuelsson, vinna en mycket viktig match med 4-3 som gjorde att avståndet att ta in sedan skulle visa sig vara övermäktigt. Laget slutade på plats 13 av 14 lag och blev således degragerade tillbaka till Allsvenskan. I förhållande till förhandstipsen ansågs det närmast vara en bragd av laget att ta 19 poäng men nu väntade mer osäkra tider för laget. Detta var första gången sedan återuppstarten 01/02 som man blivit nedflyttad en divsion och frågan var om den utvecklingskurva som stigit uppåt under 14 års tid nu var på väg nedåt? Återigen kvalificerade sig laget för final i DM och återigen fick man se sig besegrade av SSL-kollegorna FCH efter sudden-death. 

Frågan inför 15/16 års säsong var huruvida man skulle lyckas att hålla ihop laget efter degraderingen från Superligan, det skulle visa sig så gå bra, laget gjorde en liten nysatsning och i stort sett alla kärnspelare förutom Henrik Kronholm, som avslutade sin aktiva innebandykarriär, stannade kvar i laget. Det unga forwardslöftet Christoffer Andersson anslöt som nyförvärv och skulle omgående få en viktig roll i lagbygget. Laget axlade favoritrollen väl i serien och vann serien utan större problem, trots långtidsskador på Pontus Karlson och målvakten Calle Hansson, den senare ersattes av Robin Johansson en bit in på säsongen. Laget vann 19 matcher och förlorade tre under seriespelet. I SSL-kvalets första omgång mötte man Örebro och vann i två raka matcher, avgörandet stod sedan mot Jönköping, laget vann första matchen borta i Jönköping men hamnade i match två i rejäla problem när man låg under med hela 2-8 (!) efter den första perioden. Efter ännu en mirakulös vändning kunde man dock vända och vinna med 9-8 i sudden death, Jacob Rubensson avgjorde och laget var i och med detta tillbaka i Superligan! Daniel Persson stod för det mesta och bästa i offensiv väg tillsammans med Wilhelmsson. Målsprutan Karlson lyckades göra 36 mål trots att han bara spelade 17 matcher, i några av dessa matcher spelade han bara i powerplay-situationer.

Säsongen avslutades med final i Skånemästerskapen, återigen vann Helsingborg i sudden-death. Detta var trotjänaren och kaptenen Viktor Ottossons sista match i laget.

Dags för den andra sejouren i SSL! Laget möttes med betydligt större respekt av innebandysverige än tidigare, Johannes Wilhelmsson representerade föreningen på den årliga ”införträffen” i Stockholm och laget tippades på en elfte plats. En rad förvärv gjordes inför säsongen, lagets första utländska spelare genom tiderna blev tjecken Adam Stegl (värvad från Mora), backen Emil Johansson anslöt från Piteå, Lindåsduon Axel Persson och Charlie Sanderson inkom och även Nikolaus Moberg från Åstorp. Tongångarna var positiva inför säsongen och laget kände sig mer förberedda än tidigare. Säsongen startade dock förhållandevis tungt när man i första matchen förlorade mot Warberg, en förmodad bottenkonkurrent. Första segern togs i efterföljande hemmamatch mot Karlstad. Laget hade dock det tufft och trots att man tog en del poäng innan jul fanns man i bottenskiktet av en mycket jämn tabell. Efter nyår åkte man till Göteborg och lyckades vinna mot Pixbo med 1-0 vilket ingav hopp, dock förlorades sedan en rad matcher och man lyckades aldrig riktigt undkomma nedflyttningsspöket. Efter ännu en förlust i Varberg såg läget riktigt dystert ut när man med tre omgångar kvar låg sist i tabellen. Warberg, Karlstad och Höllviken kämpade om tolfte platsen som innebar nytt SSL-kontrakt och kvar stod för laget att möta tre slutspelslag i Helsingborg, Pixbo och Växjö. Efter en riktig rysare besegrades Helsingborg hemma, Christoffer Andersson, med skadeproblem, avgjorde med mål på straff med under en minut kvar av matchen vilket innebar tre poäng och fortsatt hopp. Nästa match spelades mot Pixbo, på hemmaplan, där Johannes Wilhelmsson fullständigt exploderade och producerade sju poäng i en 9-4 seger, kanske den mest imponerande insatsen av en enskild Höllvikenspelare någonsin. I den sista matchen krävdes nu poäng mot Växjö för att målet om att säkra ett nytt kontrakt skulle kunna infrias, man var även beroende av att Linköping behövde besegra Warberg.

Matchen i Växjö skulle visa sig att bli en riktig klassiker. Växjö tog tidigt ledningen och ledde med hela 6-2 efter två perioder, läget var fullständigt nattsvart för Höllvikenlaget. Warberg förlorade en tät match mot Linköping vilket gjorde att Karlstad låg i förarsätet för att vinna ett nytt SSL-kontrakt då man besegrade AIK. Tredje perioden i Växjö visade sig dock att utvecklas till en mirakelföreställning, under de sista tolv minuterna hämtades ett 3-7 underläge upp till 7-7 när Christoffer Andersson kvitterade med 46 sekunder kvar av matchen vilket gjorde att laget, på målskillnad, säkrade SSL-spel även nästa säsong. Ett sagolikt slut på en säsong som bjudit på en mycket hård utmaning för föreningen. Under andra halvan av säsongen var Johannes Wilhelmsson en dominant spelare i serien och skrev senare under våren historia när han som första Höllvikenspelare genom tiderna blev uttagen till Svenska landslaget.

Skånemästerskapen blev en riktigt styrkedemonstration för Höllviken som innebandyklubb då A-laget ställdes mot sitt utvecklingslag i finalen.